Den yngsta ropar bababaaaa när något hörs vid ytterdörren, smackar med liten pussmun och pekar förvirrat ut i tomma intet.
Den stora berättar saker vi ska se och planerar bus vi ska göra med pappa men kommer på sig själv mitt i och tystnar, ändrar till ”när pappa kommer hem”. På kvällen gråter han efter pappa, tar minsta tillfälle i akt att få ut lite ledsamhet.
Igår frågade han om det hade gått sju veckor nu. Nej älskade unge, det har knappt gått sju timmar.
Lämna en kommentar