Apropå bokmässan… jag har läst intervjuer med mig själv där jag snicksnackar vitt och brett om mässan, om kommersialisering, om Bonnier-montrar på hundratals kvadratmeter och om Guillou än här, än där. Och så startar jag stolt Textival, och pratar ännu vidare och bredare om vikten av att skapa nya forum, att lyfta fram de mindre förlagen, den alternativa litteraturen, poesin och konsten och orden och och och.
Och så går det ett halvår från att jag lämnar över Textival.
Och så står man där i den lilla montern, kramandes 476 sidor självbiografi mellan svettiga handflator i en förnedrande signeringskö. Till Guillou.
”Eh, du kan skriva ’Till Himlen’”, piper jag, ”eller eh, till Katarina. Eller till både och kanske.”
”Är det du själv som är Katarina?” frågade Guillou.
Jo. Det är ju det.
Jag har uppenbara problem med min självbild.
Innan jag kommit så långt passade jag på att tipsa paret framför mig i kön att man kunde köpa boken för 150 pix i Etc:s monter, istället för de 180 som Piratförlaget ville ha. Paret tittade svalt på mig, klev fram med ett glatt ”Tjenare Janne!” och kramade om sin vän Guillou. Äsch, även om man är kompis med författaren kan man väl vilja spara några slantar?
Men boken alltså. Jag vill faktiskt läsa den. Hade det inte varit för de sista självgoda stycken hade jag gett tummen upp till inledningskapitlet och använt orden sympatiskt, förståelse och återupprättelse. Återkommer om resten.
476 sidor förresten, men det är bara numrerat fram till 475. Vad har den sista sidan gjort för ont som inte får någon paginering?
Stål och reklam 
01 oktober 2009 kl. 15:17 |
Det är ganska vanligt att man inte sätter paginering på sista sidan i en bok. Anledningen vet jag faktiskt inte, bara att det är kutym. Dessutom blir det en tydlig markering att boken slutar här.
/Mattias Boström, Piratförlaget
01 oktober 2009 kl. 17:54 |
Hoppsan, det hade jag faktiskt ingen aning om, det har jag då rakt missat i de böcker vi gjort. Ska genast ägna lite mer uppmärksamhet åt slutet av böcker generellt.
Hm, kansks ska skriva en deckare och börja felnumrera i slutet. Så att nyfikna läsare snabbt bläddrar bakåt, konstaterar ”aha, 298 sidor” och sedan – när de är runt sid 260 och börjar ana att själva brottet ska lösas, så är de plötsligt på sid 307. Följt av 114. Spännande, de har ingen aning om ifall det blir löst på fem sidor, eller om det är fyrtiofem kvar.