Hi Tsunami!

Ikväll var en märklig kväll. Inte enbart för att jag suttit ensam i sängen med en skål makaroner och två glas Bowmore single malt utan snarare för de diametralt olika skildringar som teven och datorn kastade mig mellan. På teven brassade melodifestivalen på med det ena bidraget glittrigare och ytligare än det andra. På datorn skildrade tweets och livecast från jordbävningen i Chile den stegrande oron för efterföljande tsunamis beräknade drabbningar.

Det var otäckt. Även vissa bidrag i #mel2010.

Det var ett enormt engagemang, gensvar och en flödande rapportering. Även i #mel2010.

Ty inget skola föra människor samman så som en katastrof eller en rejäl  schlager.

So different, yet so alike

Otäckt, engagerande och ett konstigt nyttigt perspektiv. Jag är oändligt tacksam och glad att det inte blev så illa som befarat (peppar, peppar, det är inte över än). (inte heller #mel2010)

På Twitter ställde mymlan frågan om just ”Realtime naturkatastrof som lördagsunderhållning. Eller handlar det om engagemang? Medkänsla?” Jag hoppas innerligt att skillnaden är att engagemanget inför tsunamin drivs just av oro och medkänsla snarare än det spektakulära i att uppleva en skräckfilm IRL.

Aktuell hashtag är för övrigt #hitsunami, vilket kan tyckas mycket opassande vid en första anblick. Feltolkningen (hi anspelar på hawaii) är ändå ganska passande – det är onekligen en mycket märklig känsla att sitta och vänta på få se katastrofen live.