Ibland, när man har fint besök och sitter och fikar i styrhytten så här…
Gröndahl seniors och Pricken
… har man nästan glömt att det en gång såg ut så här:
Styrhytten sett akterut, strax innan blästringen drar igång.
Det är en hel del otacksamt arbete gjort på denna båt må jag säga. Ser ni de små, triangelformade stålbitarna som länkar samman balkarna mellan tak och skott (vägg)? Högst upp till vänster till exempel.
De har jag snidat till. Det ser kanske inte så svårt ut, men tro inte för en sekund att de är sådär vinkelräta som de ser ut här. Nix, de är vackert böjda för att matcha den svaga kurvan på taket. Och fixa den precisionen på ett 20-tal små trianglar, med en alldeles för tung vinkelslip, det ni.
Men snart ska det på isolering och panel och innerväggar och kanske rentav tapeter och inte en själ kommer ha en aning om vilket detaljarbete som ligger där bakom och lurar. Otacksamhet är livets lott.
Nu blir det helg och det ska gås på basketmatch minsann. Göteborg eller Gothia (jagvetinteensvaddeheterochintebryrjagmigheller) vs eminenta Sundsvall Dragons och nu jäklar i min lilla låda så ska jag se Mats vinna!
Hur kommer det sig förresten att det listas vad spelarna väger i basket? I fotboll får man veta när spelarna är födda och hur många matcher de spelat. I basket hur långa de är och vad de väger. Jag vill vetra vad guldklimpen Daniel Tjernström väger.
Just det, det var ju båten jag skulle skriva om. På den fronten intet nytt. Men jag kan bjussa på en bild från i påskas, när Dagskär var ute och motionerade för första gången på sju-åtta år.
Alltså, det finns en hel del rätt roliga skyltar och markeringar här ombord.
Jag har smugit runt lite, och här följer en guidade tur:
Först och främst verkar det inte särskilt svårt att köra båten
Det där med att plugga i fyra-fem år till styrman känns något överdrivet
Som andre-styrman har man vissa förmåner, extra fina pennskrin till exempel.
För att få en sån här fin måste man säkert vara kapten allraminst.
Flott att det finns flera olika däck för att göra nummer två.
Jag har inte riktigt greppat flaggsorteringen. Vad kvalar in, ska man vara stad eller land för att föräras en flagga? Och sorterar man kronologiskt, eller i bokstavsordning?
Den ena radarn verkar ha stagnerat någonstans kring förra seklet.
Backen är alltså akterut.
En av de mer relevanta skyltarna, på Dagskär är det ju faktiskt är tvärtom.
Kan inte riktigt avgöra om det vore mer på sin plats med en motsvarande skylt på Dagskär.
Say what? In case of emergency, please fortsätt rakt fram rätt ner i havet, thank you and goodbye.
Roligast av allt, och i särklass fånigast, är den jättestora ”hälsningshanden” som man ska hiva fram och vifta med när man möter en systerbåt från samma rederi.
Föreställ er överstyrman, i full mundering med tre guldstreck på axelklaffarna.
Ser ni var jag är?
Just det, N 57˚34,4′ E 011˚ 36,9′ och mer exakt på bryggan på M/S Pandion. (bäring 20 grader 2,2 Nm syd-sydväst om Trubaduren alltså.)
Lotsen har just lämnat båten, klättrandes nedför en liten repstege för att sedan skutta över till en mötande båt. Med all hypermodern radar och styrutrustning känns det skönt att åtminstone en grej inte utvecklats särskilt mycket de senaste 200 åren. Repstege is the shit.
Uppkopplingsmöjligheterna verkar iofs ha samma utvecklingshastighet. Syns det någon bild här ovanför?
Kapten, som ju inte alls är kapten utan navigationsstyrman på den här båten, verkar mest glida runt i fleece-jacka och dricka kaffe.
Det är inte direkt så att folk läser ihjäl sig på den här bloggen. Ett litet, men ack så vackert, antal trevliga människor tittar försiktigt in här varje dag. Eller någon gång i veckan.
Men när jag outar på Facebook att jag skrivit något här, då rinner det till må jag säga. In stormar ni. Läser och klickar. Eller ja, klickar en gång i alla fall. Sedan – nada. Dagen därpå är här tyst som i graven och tveklöst besökslöst.
Zzzzzzzzzzzzz låter det. Ungefär.
Av ovanstående nödgas jag dra följande slutsatser:
1. Man tycker initialt att jag är en otroligt intressant och skön person och kastar sig över blogg-knappen för att läsa vilka smarta och underfundiga saker jag kan tänkas blogga om.
2. Man läser två sidor, inser att man haft fel och att det bara handlar om en rostig båt och stänger fönstret illa kvickt.
3. Man har glömt punkt 2, och blir återigen alldeles till sig över att jag, just jag av alla människor, har bloggat om något med största säkerhet alldeles overkligt spännande.
4. Man läser två sidor, inser att man haft fel och osv osv osv.
Ni förstår väl att jag bara gör allt det här rostskrapandet och slipandet för er skull?
I påskas flyttade vi henne till en lägre kaj, och således blev det tillfälle att använda den riktiga landgången och överge den aluminiumklädda stegen som vi fuskat med tidigare.
Fördelen är såklart att det känns bra mycket stadigare att kliva ombord, inte minst vid barnbesök.
Nackdelen är att den är nåt så inihelvete tung.
havet gungar, båten rullar, landgången skaver
Den gamla var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Fråga Mats.
Kavaj o kryckor? Har du aldrig varit på en lastbåt förut?
